Love is patient, love is kind.
It does not envy, it does not boast, it is not proud.
It is not rude, it is not self-seeking.
It is not easily angered, it keeps no record of wrongs.
Love does not delight in evil, but rejoices with the truth.
It always protects, always trusts, always hopes, always perseveres.
Love never fails.
I Corinthians 13:4-8


Det är alltid jag som är mest kär. Jag har aldrig varit någons första kärlek.

Jaha, vad är vi uppe nu i? 5 månader! Snart en jävla halvår sedan och jag går fortfarande runt med dessa patetiska förväntningar. Igår fick jag för mig att en massa tecken sagt mig att du skulle komma tillbaka och be om ursäkt. Drömt om dig 2 dagar på raken. Din flickvän, eller vad hon nu är bad också om ursäkt, inte fan vet jag varför. Jag var lycklig i vilket fall som helst, för du hade insett hur bra jag var och hur dum du var som förstörde allt.

Jag vet inte ifall det är möjligt att va så här besatt. Jag är ju inte stalker-besatt. Jag ringer dig aldrig, som folk gör på film, då de sedan lägger på. Jag pratar inte konstant om dig som alla andra tjejer gör. Faktum är att jag tror de flesta tror att jag har kommit över dig för längesen. Jag tycker i princip inte något är kul förutom att röka.

Och jag vill verkligen sluta röka nu. Men det känns så dåligt tajmat. Hela mitt liv känns mer deprimerande när jag röker och så illa är inte mitt inte egentligen.

there's a part of me that still believes.

there's a part of me that still believes.

jag förstör allt jag försöker fixa och det som redan är förstört förstör jag ännu mer.
jag är besviken på mig själv. och jag känner mig äckligt ensam, trots att jag har folk som älskar mig runtomkring.
jag vill gråta sönder. men jag vet inte åt vad.

Jag har lyckats få de flesta runtomkring mig, förutom de som märker det, att tro att du är bortglömd nu.
Och när folk nämner dig, så visar jag mest mitt ogillande emot dig.

Det är helt patetiskt att det har gått nästan tre månader nu och jag är fortfarande lika, om inte mer, hung up på dig. Det gör mig galen. För själv så har du ju gått vidare och träffat nya. Du träffar nya, festar runder, medan jag är hemma och väntar på att du ska höra av dig igen. Vilket jag enligt logiken vet om att du inte kommer göra, finns de ändå något inom mig som hoppas så innerligt mycket på att den där 0,1% chansen som nu finns, går i lås, och får dig att komma tillbaka.

Egentligen så vet jag inte varför det är du, du jag valt att gilla så mycket, jag menar, så jävla bra var du faktiskt inte. Bara ibland. Jag tror jag har en alldeles för positiv attityd mot dig, vilket gjort att jag bara sett dina positiva sidor. Behållt våra få positiva minnen.

Jag är förbannad på dig om något. Det är nog vad jag är. Förbannad. Du är skyldig mig så jävla mycket ursäkter. Så mycket mer än ett simpelt, Jag vet inte, det är äckligt patetiskt. Ingen människa behandlar mig så och kommer undan med det. Jag tar inte sån skit. Tack gode gud att jag snart slipper tänka på dig.

En gång i tiden kunde jag skriva. Jag kunde få ut allt jag kände i ord och det kunde faktiskt låta ganska vettigt.
Nuförtiden kommer jag ingenvart med det. Jag har förlorat den där talangen som folk en gång i tiden berömde. Finns inte mycket kvar som värdesätts hos mig talangmässigt tror jag. Jag tänkte göra ett nytt försök i att skriva av mig. Hur fel det än blir, så gör jag ett nytt försök i att berätta hur jag känner. Även om jag aldrig lyckas sätta ett finger på hur jag känner över vad som hänt.

Jag har alltid haft svårt för att lita på folk, det är få människor som jag vågar berätta allt för. Och i synnerhet har jag i mitt liv alltid haft svårt för att öppna mig mot det motsatta könet. Därefter har jag ständigt fått höra från en och annan kille att jag är kylig. Jag är inte speciellt kall av mig egentligen. Jag har bara svårt för att lita på folk, det är allt. Sedan valde jag att släppa in dig i mitt liv, jag valde att lita på dig och visa mina känslor för dig. Jag kände mig fjollig när jag började visa dig att jag tyckte om dig, att du såg hur generad jag blev av dina komplimanger och att du fick det att pirra i magen sådär som folk beskriver att det känns när man är förälskad. Jag tror jag gav en bit av mitt hjärta till dig faktiskt. Och nu har du tagit det från mig, respektlöst, villkorslöst, hänsynslöst. Jag tror det är därför jag mår skit om kvällarna, det är därför jag sover dåligt och aldrig har något lust att vakna på mornarna. Jag tror det är därför jag kedjeröker igen. Jag tror det är därför jag inte får någonting gjort om dagarna.  Det känns tomt nu. Och den dagen jag hämtade mina saker och du frågade om det var något du glömt att ge mig, då skulle jag klytschigt nog svarat, håva tillbaka den där delen av mig jag gav dig. Ge mig den där biten av mitt hjärta jag gav dig. Det hade inte skadat att få det tillbaka faktiskt.
Det är väl just att jag släppte in dig och ingen annan, och du tog emot det och behandlade det som skit. Du visade att man inte kan lita på någon egentligen och det känns som att det aldrig kommer gå över, den här sjuka tomheten jag känner just nu. Mina vänner intalar mig gång på gång att det kommer gå över och det vet jag att det kommer. Jag sa precis samma sak till min bästa vännina när hon och hennes man avslutade sin 7 år långa barndomskärlek. "Det går över snart, tro mig, men tid är allt som krävs" hade jag sagt. Hon drog upp detta igen och sa samma sak till mig, men istället för att hålla med blev jag bara arg. Hur kunde jag säga något sånt? Just nu, känns det som om det kommer göra ont föralltid. Visst, det kommer gå över. Men skulle jag se dig, höra ditt namn då skulle det komma tillbaka igen. Allt på en gång. Tomheten och hela köret.

jag försöker träffa andra men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt


och jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut.

Än så länge är jag fan fortfarande positiv!
Jag saknar dig fortfarande, varje dag, men det känns bra nu!
Jag är en lycklig person, jag skulle aldrig få för mig att visa att jag saknar dig.
Och när folk frågar är allt som det ska vara, och det börjar nog stämma!
Snart är det inga lögner! Ångra aldrig något du gör!

kalla mig egotrippad bitch,
men jag är så sjukt jävla trött på att ALLTID vara den som ställer upp när alla andra behöver en. jag tycker inte att jag är ett helgon eller något, jag säger bara att jag finns alltid där. men vad i helvete får jag tillbaka? jag är allas vän när det passar DEM. och jag är trött på att finna mig i det. är det något fel på mänskligheten eller? ska jag tappa hoppa på alla nu?

fuck off, pride is nothing, if you can't swallow it sometimes.

jag försöker träffa andra, men det är inte så lätt.
jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt.

maybe we'll someday grow.

Jag verkar inte vara känslosam. Men jag tror jag gillar honom mer än han gillar mig.
Ska det va så? Nej, jag tror inte det. Kanske därför det borde ta slut.
Man ska känna exakt lika mycket för varandra.

Att ha ett jävla förhållande är mentalt jävla påfrestande.
Jag vet inte om det är mig det är fel på, om det är han det är fel på.. eller om vi inte passar..
och jag frågar ständigt mig själv.. passar vi ihop egentligen? finns det någon glöd?  eller är det här med glöd något man bara hör om och ser på tv? jag vet inte!
Jag är inte van vid förhållanden men jag vill verkligen att detta ska funka.
Sen vet jag inte hur mycket av mig själv jag ska ändra för hans skull, jag vet inte om de småsakerna han ber om, är något jag borde offra av mig själv bara för att jag är hans. Är det de man gör i ett förhållande? Offrar sig sådär? Då är jag ju inte längre den person han föll för från första början. Jag fattar ingenting. Detta är värre än ekvationer.

Sedan frågar jag mig själv om mitt ex. Jag skiter fullständigt i honom. Men varför blir jag så jävla bitter när jag ser honom med hans nya flickvän? Har det någon betydelse alls? För jag är inte avundsjuk, nej fy, skulle aldrig vilja ha honom igen. Det är personen jag har nu jag vill ha, det  vet jag.. men jag vill få samma respons som jag ger tillbaka.. och jag vet inte om jag känner den.. och det gör mig så sjukt osäker. Vilket, inte är likt mig.

åh vad jag hatar dig.
jag ville fan bara ha en jävla anledning och inte ens det har du mod nog att ge mig.
jävla psykfall är vad du är, så trött på dig så det är inte sant. och ändå hoppas jag att
få träffa på dig vart jag än går, ändå hoppas jag det är du som ringer eller smsar varje
gång telefonen piper till. ett helvets jävla fylle samtal hade till och med varit underbart.
det hade gjort min dag, bara för att få veta att du fortfarande tänker på mig.
du tog min frihet ifrån mig och nu ska jag fan aldrig ta och sluta röka, bara du fick mig att vilja sluta.

midsommar idag.yes.
har ingen lust att göra något. men hellre krök än mat med familjen.
skulle bara bli deppigt.

I'm all outta luck but what else could I be?
I know he's yours and he'll never belong to me again.
I did him wrong.
So don't brag,
Keep it to yourself.
I did him wrong.
I was never no, never no, never enough,
But I can try, I can try to toughen up.
I listened when they told me
If he burns you, let him go.
Change is hard, I should know.
I should know.
I should know.


Jag ska försöka släppa taget. Jag försöker. Snart kommer det nog gå.

the waking up is the hardest part..

Jag gillar inte att prata om känslor med folk. Jag litar inte heller på folk.
Var det kanske det jag gjorde fel? Gav jag inte tillräckligt? När jag ändå är igång vill jag också fråga..

Varför gör det så ont? Varför kan jag inte bara sudda bort honom? Jag brukar aldrig bli såhär. Och jag brukar kunna röka borta det. Dricka bort det. Titta åt någon annans håll. Men det går för fan inte. Jag jämför honom med alla andra jag möter. Och i jämförelse med honom, är alla andra ingenting. De har ingenting av värde.

Ja, jag tycker synd om mig själv. Även om jag inte kämpat lika mycket som jag brukar göra med allt annat här i livet. Förlåt, ja, jag tycker verkligen synd om mig själv. Kanske för att han fått upp ögonen för min kompis och kanske för att jag måste behöva se på dem tillsammans vartenda jävla dag ett bra tag till. Så ja, det gör ont och ja, jag tycker synd om mig själv.