the waking up is the hardest part..

Jag gillar inte att prata om känslor med folk. Jag litar inte heller på folk.
Var det kanske det jag gjorde fel? Gav jag inte tillräckligt? När jag ändå är igång vill jag också fråga..

Varför gör det så ont? Varför kan jag inte bara sudda bort honom? Jag brukar aldrig bli såhär. Och jag brukar kunna röka borta det. Dricka bort det. Titta åt någon annans håll. Men det går för fan inte. Jag jämför honom med alla andra jag möter. Och i jämförelse med honom, är alla andra ingenting. De har ingenting av värde.

Ja, jag tycker synd om mig själv. Även om jag inte kämpat lika mycket som jag brukar göra med allt annat här i livet. Förlåt, ja, jag tycker verkligen synd om mig själv. Kanske för att han fått upp ögonen för min kompis och kanske för att jag måste behöva se på dem tillsammans vartenda jävla dag ett bra tag till. Så ja, det gör ont och ja, jag tycker synd om mig själv.