Att ha ett jävla förhållande är mentalt jävla påfrestande.
Jag vet inte om det är mig det är fel på, om det är han det är fel på.. eller om vi inte passar..
och jag frågar ständigt mig själv.. passar vi ihop egentligen? finns det någon glöd?  eller är det här med glöd något man bara hör om och ser på tv? jag vet inte!
Jag är inte van vid förhållanden men jag vill verkligen att detta ska funka.
Sen vet jag inte hur mycket av mig själv jag ska ändra för hans skull, jag vet inte om de småsakerna han ber om, är något jag borde offra av mig själv bara för att jag är hans. Är det de man gör i ett förhållande? Offrar sig sådär? Då är jag ju inte längre den person han föll för från första början. Jag fattar ingenting. Detta är värre än ekvationer.

Sedan frågar jag mig själv om mitt ex. Jag skiter fullständigt i honom. Men varför blir jag så jävla bitter när jag ser honom med hans nya flickvän? Har det någon betydelse alls? För jag är inte avundsjuk, nej fy, skulle aldrig vilja ha honom igen. Det är personen jag har nu jag vill ha, det  vet jag.. men jag vill få samma respons som jag ger tillbaka.. och jag vet inte om jag känner den.. och det gör mig så sjukt osäker. Vilket, inte är likt mig.