Jag har lyckats få de flesta runtomkring mig, förutom de som märker det, att tro att du är bortglömd nu.
Och när folk nämner dig, så visar jag mest mitt ogillande emot dig.

Det är helt patetiskt att det har gått nästan tre månader nu och jag är fortfarande lika, om inte mer, hung up på dig. Det gör mig galen. För själv så har du ju gått vidare och träffat nya. Du träffar nya, festar runder, medan jag är hemma och väntar på att du ska höra av dig igen. Vilket jag enligt logiken vet om att du inte kommer göra, finns de ändå något inom mig som hoppas så innerligt mycket på att den där 0,1% chansen som nu finns, går i lås, och får dig att komma tillbaka.

Egentligen så vet jag inte varför det är du, du jag valt att gilla så mycket, jag menar, så jävla bra var du faktiskt inte. Bara ibland. Jag tror jag har en alldeles för positiv attityd mot dig, vilket gjort att jag bara sett dina positiva sidor. Behållt våra få positiva minnen.

Jag är förbannad på dig om något. Det är nog vad jag är. Förbannad. Du är skyldig mig så jävla mycket ursäkter. Så mycket mer än ett simpelt, Jag vet inte, det är äckligt patetiskt. Ingen människa behandlar mig så och kommer undan med det. Jag tar inte sån skit. Tack gode gud att jag snart slipper tänka på dig.