Ståendes på en fullproppad buss hem idag skådade jag en av tidernas snyggaste kille, farligt vacker och fantastiska gulgröna ögon. Antagligen glodde jag oförskämt mycket på honom, samtidigt kändes det som han glodde tillbaka men antagligen av annan anledning. Kanske hade jag glass runt munnen, kanske var det någon bakom mig som såg spännande ut, kanske glodde han för att jag glodde..något åt det hållet. Synd att mitt liv är så ypperligt tråkigt och alldagligt. Aldrig action, aldrig charmigt a la hollywood. Hade det inte varit ganska film-klytsch-underbart om han hoppat av samma busshållsplats som mig och sagt..typ.. inget smörigt..utan bara, hej vad heter du? samtidigt som han ger ifrån sig ett dödligt charmigt leende.. Nej självklart kommer det inte att hända, mitt liv är som sagt alldagligt. Det är grått. Alltid likadant.