En gång i tiden kunde jag skriva. Jag kunde få ut allt jag kände i ord och det kunde faktiskt låta ganska vettigt.
Nuförtiden kommer jag ingenvart med det. Jag har förlorat den där talangen som folk en gång i tiden berömde. Finns inte mycket kvar som värdesätts hos mig talangmässigt tror jag. Jag tänkte göra ett nytt försök i att skriva av mig. Hur fel det än blir, så gör jag ett nytt försök i att berätta hur jag känner. Även om jag aldrig lyckas sätta ett finger på hur jag känner över vad som hänt.

Jag har alltid haft svårt för att lita på folk, det är få människor som jag vågar berätta allt för. Och i synnerhet har jag i mitt liv alltid haft svårt för att öppna mig mot det motsatta könet. Därefter har jag ständigt fått höra från en och annan kille att jag är kylig. Jag är inte speciellt kall av mig egentligen. Jag har bara svårt för att lita på folk, det är allt. Sedan valde jag att släppa in dig i mitt liv, jag valde att lita på dig och visa mina känslor för dig. Jag kände mig fjollig när jag började visa dig att jag tyckte om dig, att du såg hur generad jag blev av dina komplimanger och att du fick det att pirra i magen sådär som folk beskriver att det känns när man är förälskad. Jag tror jag gav en bit av mitt hjärta till dig faktiskt. Och nu har du tagit det från mig, respektlöst, villkorslöst, hänsynslöst. Jag tror det är därför jag mår skit om kvällarna, det är därför jag sover dåligt och aldrig har något lust att vakna på mornarna. Jag tror det är därför jag kedjeröker igen. Jag tror det är därför jag inte får någonting gjort om dagarna.  Det känns tomt nu. Och den dagen jag hämtade mina saker och du frågade om det var något du glömt att ge mig, då skulle jag klytschigt nog svarat, håva tillbaka den där delen av mig jag gav dig. Ge mig den där biten av mitt hjärta jag gav dig. Det hade inte skadat att få det tillbaka faktiskt.
Det är väl just att jag släppte in dig och ingen annan, och du tog emot det och behandlade det som skit. Du visade att man inte kan lita på någon egentligen och det känns som att det aldrig kommer gå över, den här sjuka tomheten jag känner just nu. Mina vänner intalar mig gång på gång att det kommer gå över och det vet jag att det kommer. Jag sa precis samma sak till min bästa vännina när hon och hennes man avslutade sin 7 år långa barndomskärlek. "Det går över snart, tro mig, men tid är allt som krävs" hade jag sagt. Hon drog upp detta igen och sa samma sak till mig, men istället för att hålla med blev jag bara arg. Hur kunde jag säga något sånt? Just nu, känns det som om det kommer göra ont föralltid. Visst, det kommer gå över. Men skulle jag se dig, höra ditt namn då skulle det komma tillbaka igen. Allt på en gång. Tomheten och hela köret.